Västanträsk
Axel Eriksson har lugnt och stilla insomnat i sitt hem på Mellangården. Han blev 87 år. Han föddes i Västanträsk 1926, han var yngst i syskonskaran och tvilling.
Axel var son till Johan och Lydia Eriksson. Han föddes som nummer fem i en syskonskara på fem. När Axel föddes var han inte tyngre än ett smörpaket, ingen trodde att han skulle överleva, men som Axel sa ”dom viste inte då hur tjurig ja va”.
Han växte upp i Västanträsk där han sedermera drev föräldrahemmet tillsammans med storebror Sven. Han var hembygden trogen i hela sitt liv, förutom vid två tillfällen, det ena var när han gjorde rekryten på infanteriets skjutskola i Roslagsberg 1948 och det andra var när han arbetade i Sandviken några månader.
Axels stora intresse var gården och djuren. Han var en hejare på geografi och att veta vilket år som alla var födda på med mera. Han hade ett otroligt bra sifferminne. Axel var en stor djurvän, en gång när han skulle ta bort en blind höna så kunde han inte, han sa ”hon tittade ju på mej”.
Axel har alltid varit social, hjälpsam, barnkär, omtänksam och mån om alla andra. Han var en glad och mycket humoristisk person som älskade att prata ”brejbonska”, ju bredare dess bättre. Efter brodern Svens bortgång och Axels demens övertog, klarade han sig inte längre själv hemma. Han flyttade då in på Mellangården i Burträsk. Där hade han många mysiga stunder med nya goa vänner och den underbara personalen.
Axel har nu fått återförenas med de sina. Han lämnar ett stort tomrum efter sig och kommer att saknas av släkt, grannar och vänner. Axel kommer för alltid att leva kvar i våra hjärtan och i våra minnen. Vi önskar att Axel nu får vila i frid.
Helene och Bengt Johansson