Skellefteå
Min pappa, Arvid Hägglund, somnade in stilla den 8 november på Skellefteå lasarett efter ett långt och innehållsrikt liv. Han hade några veckor tidigare firat sin 95-årsdag i Umeå tillsammans med familjen. Hans närmaste anhöriga var min familj, Inge samt våra vuxna barn Nina, Mikael och Malin med familjer.
Pappa var född och uppväxt under knappa omständigheter i Kåge som den yngste sonen i en syskonskara på fem barn. Hans pappa Karl var skomakare och sågverksarbetare medan mamma Viktoria tog hand om familjen och hushållsarbetet. I den sexåriga folkskolan lades grunden för pappas stora intresse för natur, miljö och samhällsutveckling. Som så många andra under krigsåren var han till en början diversearbetare. Han fick reumatism under sin uppväxt och kunde därför inte ta tyngre jobb vilket så småningom resulterade i en praktikplats på Larssons livsmedel i Skellefteå. Han arbetade sedan under cirka 20 år som telefonförsäljare på grossistföretaget Frans Andersson & söner.
I mitten på 60-talet började pappa arbeta som resande säljare, så kallad handelsresande, med distrikt från Sundsvall till Kiruna. Kundkretsen bestod av livsmedelsbutiker och parfymerier. Det blev många timmar i bil, långt innan mobiltelefonen var uppfunnen, borta från fru och barn. Tack vare pappas nyfikenhet på sin omvärld kunde bilkörningen fyllas med ett meningsfullt innehåll – han lärde sig allt som var värt att veta om de samhällen och företag som fanns i norra Norrland. Intresset stannade inte där, han följde även världshändelserna och samhällsutvecklingen i stort. Detta pågick ända in i det sista via radio, tv och dagstidningar. Det blev allt tydligare med åren att pappa hade ett exceptionellt gott minne i stort och smått, bland annat ett slags ”absolut bildminne”.
Pappa Arvid träffade sin kärlek Tora på en lördagsdans. De gifte sig 1950 och de fick mig tre år senare. Inkomsterna var inte stora men väl ivern att bygga ett gott liv tillsammans. De var båda mycket händiga inom många områden och goda förebilder för de nya gör-det-själv och recycling- trenderna. Det snickrades, målades, syddes, slöjdades, planterades och såddes alltmedan den egna villan och tomten tog form. De hade stort fokus på att ge mig en bra uppväxt och utbildning. Fritiden ägnades åt sommarstugan i Kåge, vandringar och skidturer i skog och mark, bilutflykter och att umgås med släkt och vänner. Det blev också många längre resor under åren. Våren 1975 tog livet en oväntad och tragisk vändning då mamma Tora avled efter en kort tids sjukdom.
Som ung var pappa mycket fotointresserad, vi hade ett spännande mörkrum i källaren. Senare blev småvilt- och älgjakt pappas stora intresse. Skogsutflykterna då pappa hade geväret med på axeln involverade ibland även korvgrillning och bärplockning tillsammans med mamma och mig. Pappa arrenderade under många år jaktmarker i Stavaträsk och han hade många goda vänner bland sina jaktkamrater. Efter pensioneringen började pappa gå på pensionärsdans, det gav bra motion och många nya sociala kontakter. Vid 70+ träffade han Asta och livet tog en ny och positiv vändning. Under en 15-årsperiod var de aktiva pensionärer och som tillsammans tog väl vara på allt vad Skellefteå-bygden och umgängeskretsen kunde ge. Asta blev också ett välkommet tillskott i vår familje- och släktgemenskap.
Pappa tyckte om att resa och se sig omkring både i Sverige och utomlands. Den sista längre resan för pappa och Asta gick till hemlig ort för att fira pappas 90-årsdag. Vi hade bokat en fin lägenhet och födelsedagsmiddag i Åre och planerat en dagsutflykt till Trondheim. Pappa och mamma hade cyklat mellan Östersund och Trondheim på sin förlovningsresa 60 år tidigare. Under bilturen kunde pappa gång på gång beskriva vad som skulle komma efter nästa krök på vägen, det var helt overkligt! Samma år gjorde pappa och jag en egen resa till Tallinn i fantastiskt vårväder. Vi åt fartygsfrukost på hemvägen med utsikt över Stockholms skärgård och passade på att åka pendeltåg för att besöka en kär gammal arbetskamrat innan vi tog flyget hem. Mycket på en gång och ett oförglömligt minne för oss båda.
Pappa var en kärleksfull, omtänksam, generös och hjälpsam man som alltid ville mig och min familj väl – vi är honom evigt tacksamma för det. Hans engagemang och intresse räckte också till syskonbarnen och deras familjer. Pappa var också en utåtriktad och social person som blev allt ensammare med åren – han överlevde sin fru, alla sina syskon samt de flesta av sina närmaste vänner.
På grund av sjukdom blev pappas fysiska krafter väsentligt sämre för tre år sedan, han blev mer hemmavid och han orkade inte vara så utåtriktad som förut. Då blev telefonsamtalen och besöken från oss i familjen, syskonbarnen, tidigare älgjaktskamrater och arbetskamrater, seniorsäljare, samt grannar och vänner allt viktigare. Det engagemang och den omsorg som medarbetare i hemtjänsten, i Hopp-projektet och på medicinavdelning 6 visat har varit ovärderlig och beundransvärd.
Dottern Marie Ivarsson